Annons
Annons

För två år sedan hade jag en riktigt jobbig måndag…

…och helgen var ingen hit den heller. På lördagen var det födelsedagsfirande för en barndomsvän till mig som fyllde 30. Jag gick inte dit. Hon var gravid i fjärde månaden. Jag slutade inte småblöda och i samband med att graviditetstesten som jag tagit intensivt de senaste dagarna bara blev svagare och svagare insåg jag att det var ganska kört. Dagen efter kom störtblödningen som markerade slutet.

På måndagen gick jag till jobbet som vanligt, trots den helvetiska helgen. I retrospekt kanske inte det var ett superbra val, men jag hade haft många sjukdagar i samband med ivf:en, och insåg att det skulle bli fler när vi skulle bli tvugna att försöka igen. Jag berättade inte om missfallet, för jag var orolig att det skulle leda till att hela kontoret skulle få veta att vi försökte få barn, och det kändes inte helt lägligt med tanke på att vi gick igenom en stor omorganisation med många uppsägningar.

Jag försökte att hålla masken, men dagen bestod mestadels av att panik-msna med en vän som haft två missfall men också fått två fina ungar, och att gråta på toaletten. En fin kollega märkte att något var fel och försökte fråga, men jag svarade bara något undvikande.

Redan några dagar senare fick jag mig en tankeställare när en kollegas man blev sjuk. Alla fanns verkligen där för att stötta och jag insåg att de säkerligen hade gjort samma sak för mig om jag berättat vad som hänt. Samma sak kände jag när jag senare berättade för en vän att jag var gravid och i samma veva att vi gjort ivf och haft ett missfall. ”Men varför har du inte berättat tidigare, så hade jag kunnat stötta?” var hennes spontana reaktion.

Ja, varför gjorde jag inte det, kan man ju verkligen fråga sig för den där ensamma känslan är verkligen fruktansvärd. Att ha något så stort och så jobbigt som ”måste” vara hemligt att det ska mörkas hela tiden när folk frågar ”är det inte dags för er snart? och liknande. Samtidigt är det en svår avvägning, jag ville inte heller vara den där som alla tycker synd om och undrar hur det går för. Det är lätt att säga i retrospekt att jag borde ha gjort si eller så, men inte så lätt när man är mitt uppe i det. Jag tänker ofta nu att blir jag gravid med ett syskon till E så vill jag berätta tidigt, att slippa mörka och kunna vara stolt från dag ett, men samtidigt vet jag inte hur det skulle bli när/om det väl händer.

Apropå Motvalls inlägg den senaste tiden så måste jag också kommentera att den kontakt vi hade med ivf-klinken var ganska positiv, men så betalade vi ju också en ganska stor summa för själva ivf:en. Vi blev erbjudna att komma in och ta ett blodprov för att säkerställa att det handlade om ett missfall och fick en del stöttning och positiva reaktioner på att vi faktiskt ändå blivit gravida och förhoppningsvis kunde bli det igen. Och det var ju ändå det positiva i den här historien – att vi visste att det gick. Samtidigt var jag orolig för att det här skulle bli det närmaste jag kom vårt efterlängtade barn.

Det känns ändå fantastiskt att se tillbaka och veta att det inte blev så, att vi bara lite över två månader senare fick se ett fint plus på stickan igen, utan blödningar och att det faktiskt gick hela vägen. Att det blev den där lilla skrutten som ligger och sover i sin egen växasäng. Att trots att det var en skitmåndag för två år sen, så har den varit ganska bra dag idag.

Det här inlägget postades i barnlöshet och ivf. Bokmärk permalänken.

9 svar till För två år sedan hade jag en riktigt jobbig måndag…

  1. Johanna skriver:

    Vad fint skrivet, tack för att du delar med dig. Kram till dig!

  2. Kristina skriver:

    Vilket ”jävla skitår” det där 2010…ja eller i allafall typ mars-april då… Sen blev det ju uppenbarligen ett bra år för oss båda därefter. I bemärkelsen barn då alltså.

    Det gör mig extra ont att läsa såna här historier när det gäller just IVF för övrigt. I jämförelse ”kämpade” ju inte jag det minsta för att bli gravid. Å med tanke på hur jobbig missfallssituationen var för mig kan jag tänka att det måste ha varit än mer laddat med massa känslor för dig.

    Fint att du också delade med dig! Kram!

    • Jenny Brolin Jenny Brolin skriver:

      Jag tycker att det lustigt att det var så lika, när jag läste dina inlägg. Som du säger, ett skitår som blev bra sen, barnmässigt alltså.

      På något sätt tycker jag att man borde vara förskonat från missfall, plötslig spädbarnsdöd, och sjuka foster när man gjort ivf eller på andra sätt kämpat för att få barn. Men min egen erfarenhet av mig själv och i bloggkretsar är att så tyvärr inte är fallet. Sen är det såklart alltid sorgligt när ett efterlängtat barn plötsligt inte får komma. Och du fick ju ändå gå så längt som att skriva in på mvc och berätta för vänner och familj, inte kul alls!

      Följer för övrigt din serie med stort intresse, och hoppas att bemötandet blir bättre.

      Kram!

      • Sara skriver:

        Jag tycker att alla borde vara förskonade från de hemska sakerna du beskriver, oavsett hur barnet har blivit till.
        Det är inte så att de som blivit gravida av misstag älskar sina barn mindre.
        Jag som har 1 barn som var efterlängtat och planerat och tog nästan 2 år att tillverka samt 1 barn som blev till av misstag älskar mina barn lika mycket. Jag hade inte velat att något av de slutat i missfall eller sjukdom.

        • Jenny Brolin Jenny Brolin skriver:

          Det var ju såklart inte så jag menade…det är ju alltid jobbigt att förlora ett barn och det är ingen förälder som skulle velat vara med om något sådant.

          Vad jag menade var att det är lätt att oro och tankar som ”kommer jag någonsin att lyckas bli gravid igen?” uppstår om man har haft svårt att bli gravid och sedan får missfall.

          Jag läste i Vi föräldrar idag att de flesta som förlorar ett barn blir gravida inom sex månader igen, men av de som jag vet gjort ivf som har det flera gånger tagit mycket längre tid än så och jag vet personer som fortfarande inte blivit gravida på nytt.

  3. Sara skriver:

    Tycker att det är svårt det här med barnmakeri. Det är ju som du säger en avvägning. Antingen blir man den som alla frågar ”ska inte ni ha barn snart” eller så blir man den ingen vågar fråga hur det går för…
    Men ibland kan man önska att vi alla vågade öppna oss lite mer och dela med oss av stora, jobbiga saker precis som vi delar med oss av stora positiva saker. Men det är lätt att säga och svårt att göra tyvärr!

  4. Feministmorsan skriver:

    Fint skrivet om ett tabubelagt ämne. Jag känner igen känslan av ovissheten kring huruvida en kan bli gravid igen och rädslorna kring det. Jag hade ett missfall som 22-åring och känslorna följde mig när jag som 30-åring blev gravid med Arvid…

    Kram till dig

    • Jenny Brolin Jenny Brolin skriver:

      Tack! Förstår att känslorna följde med när du blev gravid igen, är ju svårt som du säger med oro och ovisshet. Men skönt att det gick bra och att du fick Arvid! :-)