Falkevik Filosoferar

Jag har rivit vårt växthus. Det byggdes av gamla fönster och spillvirke av förre ägaren till vårt hus, och var på så vis föredömligt resursanvändningssynpunkt. Däremot var det inte så hållbart och valet stod helt enkelt mellan att demontera det eller vänta på att det skulle demontera sig själv. Jag tror att det svider lite i hjärtat på den som byggde växthuset, men det har gett mig nästan fem somrar med halvtaskiga tomatskördar och experimentella frösådder. Den sommaren vi renoverade badrummet flyttade vi ut dusch och badkar till växthuset och drog ut slangar för varmt och kallt vatten. Det kändes lite tropiskt och äventyrligt att bada bland tomatrankorna. Jag kan nog tycka att fem år var länge nog för att växthuset ändå skulle fylla sitt syfte, särskilt som det var byggt av gamla fönster som faktiskt går att återanvända en gång till.

Idag gick jag alltså och plockade bland de sista resterna av ovan nämnda växthus. Det blir lätt en hel del plastskräp när man håller på med trädgårdsodling. Trasiga krukor och såbrätten, namnlappar från plantor som köpts och förtvinat, byggplast som använts till att kväva nässlor under en odlingsbädd. Plast vittrar och går sönder i sommarsolen. När jag gick där och plockade upp små plastfragment gick mina tankar till de vidsträckta fält av flytande plastskräp som samlats av havsströmmar och nu gungar omkring ute på världshaven. Jag tänkte att det finns plastskräp uppspolat även på de ödsligaste obebodda stränderna, och på att pyttesmå partiklar av plast som malts sönder av väder och vind finns i princip överallt – även i våra kroppar. Plast som i många fall tillverkats av olja som bildats för oändligt länge sedan, för att användas en enda gång, för att sedan fortsätta att existera en oändlighet till. Varför göra något så kortlivat av ett så långlivat material? Tänk på det varje gång du bär hem dina matvaror i en plastkasse, och se för bövelen till att kassen åtminstone hamnar i återvinningen istället för att den blåser iväg och stryper en stackars sköldpadda eller nåt.

Min far är vis, ibland i alla fall. Han köper alltid ogalvad spik, fast egentligen inte av miljöhänsyn. – Den är goare att spika med och den håller länge nog, säger pappa. Det ska jag komma ihåg när jag bygger vårt nya växthus.

Häromveckan packade vi in oss hela familjen i bilen och körde från västra Värmland till en alldeles särskild kulle i Katrineholm. Resan i sig var kanske inte så miljövänlig men kanske den ändå bidrog till en miljövänligare framtid. ”Kullen” syns väldigt väl från vägen eftersom den är pyntad med en hel massa vindsnurror och solcellspaneler av olika slag. Det är här företaget Egen el har sin test- och demoanläggning – ett glittrande och snurrande framtidstivoli.

Jag och min man drömmer om ett boende som inte tär på resurserna, utan som till och med kanske kan skapa ett överflöd. Vi tänker oss ett välisolerat hus byggt i naturmaterial och där el och värme kommer från egen produktion. Det handlar dels om omtanke för vår omvärld och att börja gräva där man står. Dels handlar det också om att göra sig oberoende av samma omvärld – bli ”off grid” och själv bestämma hur vi påverkar och påverkas av till exempel tillgången till el. Helst ska huset vara zombiesäkert också.

I höstas började vi samla på oss information för att kunna designa det ultimata boendet. Det visade sig vara en djungel av byggnadsmetoder och material och olika företag som hävdar att just deras lösningar är de bästa. Hur ska en helt vanlig familj som inte har varken tid eller pengar eller kunskaper utöver det vanliga kunna avgöra vad som är det bästa? Vänder man på steken är det dock just den här myllrande djungeln av lösningar för ett miljövänligare boende som är så häftigt. Det är en spännande marknad där det ständigt dyker upp nya lösningar för ekobyggande och ekoboende. Det är också en omogen marknad, där mycket ännu inte testats fullt ut och där produkter kanske inte tillverkas i tillräckligt stora upplagor ännu för att vanligt folk ska ha råd med dem.

Vi är dock inte ensamma i den myllrande djungeln. De som drömmer om ett ekoboende och de som redan börjat förverkliga sina drömmar utgör ett slags folkrörelse. I solidarisk anda utbyts erfarenheter och råd och kreativa möten uppstår.  Vid ett besök hos goda vänner som också drömmer om att bygga hus, fick jag några nummer av tidningen Kloka hem i min hand. Där kunde jag läsa om andra, vanliga och ovanliga, människor som skapat sina egna ekoboenden. Där läste jag också för första gången om Egen el. Konceptet är fantastiskt tilltalande: i en öppen process testas olika sol- och vindenergianläggningar för hushållsbruk och de som visar sig fungera bra paketeras och förmedlas på ett enkelt och användarvänligt sätt. Bara att montera upp sin vindsnurra eller solcellspanel och låta en elektriker koppla in det hela. Vem som helst kan – och har rätt till att – producera egen el och bli delvis eller helt självförsörjande på el. Borde det inte redan ha funnits en statlig myndighet som gjorde det som Egen el gör egentligen? Om nu Sverige menar allvar med våra miljömål menar jag?

Vi åkte alltså till denna alldeles särskilda kulle i Katrineholm, en alldeles särskilt solig och blåsig marsdag, fick en visning och åkte hem igen med huvudet fullt av möjligheter. Blev vi egentligen klokare av denna studieresa? Vi visste ju redan vad vi vill ha. Jag tror att det viktigaste med denna dag var att få se att det inte bara är en dröm utan en högst realistisk framtidsplan att bli självförsörjande på el. Vi såg ju själva hur siffrorna tickade på elmätarna och hur apparaterna ser ut som skulle kunna sitta i vårt framtida hem. Det är teknik som finns och som funkar.

Väl hemma skrev jag ett mail till Johan Ehrenberg som ligger bakom Egen el och som guidade oss på Kullen. Jag förklarade vad vi är ute efter och bad om lite råd. Jag fick också en hel radda med goda råd till svar. Råd som jag insåg att jag nog innerst inne redan kände till efter allt forskande sedan i höstas. Johan satte fingret på det viktigaste i sin slutkläm: ”men jag tror faktiskt ni klarar ut det där själva”. Ja, det tror faktiskt jag också. Att bygga ett miljövänligt hem är inte rocket science, det handlar till stor del om att göra det så enkelt som möjligt – så enkelt att vem som helst kan klara av det!

Gör din egen el du också: http://egenel.etc.se/ och skaffa genast en prenumeration på denna snygga och inspirerande tidning: http://www.klokahem.com/ !

När jag var yngre drömde jag om att rädda världen. Jag tänkte att jag skulle bli diplomat, men ett år som au-pair hos en diplomatfamilj i Bryssel fick mig att tänka om. Jag ville inte rädda världen genom att äta stekta vaktlar på representationsmiddagar flera dagar i veckan. Dessutom kom jag inte in på London School of Economics som jag hade tänkt mig, och lika bra var väl det.

Sen tänkte jag att jag skulle bli en sån där hjältemodig biståndsarbetare som räddar världen på plats i något stackars u-land. En fältkurs i Indien fick mig att tänka om. Däckad av värme, kulturchock och taskig mage lyckades jag med knapp nöd rädda mig själv. Indien är fullt av välutbildade människor som dessutom har betydligt bättre koll än jag på vad Indierna behöver. Hur skulle en vit rikis som jag kunna hjälpa dem? I många fall är det bättre för u-länderna om såna som vi håller oss borta och låter dem utveckla sig i fred. Det är ju oftast vårt fel att de blev så fattiga från början. Jag lärde mig ändå ganska mycket av de där resorna. Att börja med mig själv. Att börja på hemmaplan, med min egen livsstil. Det var också då jag bestämde mig för att flytta ut på landet.

Jag är uppvuxen på ”tätortsnära landsbygd” utanför Göteborg. Visst fanns det skog och åkrar där, men knappt ingen livnärde sig på lantbruk. Under min livstid har bostadsområde efter bostadområde poppat upp kring det gamla sommarstugeområde där jag växte upp. Min barndoms grusväg är asfalterad nu, och häromveckan blev det klart att fyra nya villor ska byggas tvärs över gatan, just där jag brukade smyga på grodorna i min barndoms vårar. Så är det. Folk i Göteborg växer upp, skaffar familj och flyttar ut på ”landet” för att få andas lite innan man ska tillbaks till jobbet i stan. Synd bara att de som byggt villorna de köper redan har mejat ner fågelsångsbuskagen, fyllt igen grodornas kärleksdammar och sprängt bort de soliga stenhällarna för att kunna rulla ut perfekta gräsmattor med likadana skokartonger på.

Jag längtade till det ”riktiga” landet. Glesbygden. Lantlig idyll där det luktar koskit om våren, där man kan gå vilse i skogen och där allt går långsamt. Fast jag visste ju inte hur man gör när man bor på landet på riktigt, så jag letade upp en kurs. Bo på landet hette kursen, och den tog mig till Nordligaste Värmland och en folkhögskola i den avfolkade Klarälvdalen. Fantastiskt! Inte för att kursen var vad jag hade tänkt mig, men den hade fått mig att våga steget. Jag bytte ganska raskt till en annan kurs, hittade ett gammalt ruckel med hål i golvet i en liten by där alla låg i fejd med alla, fick tag på ett lass ved och flyttade in mitt i smällkalla vintern. Vatten fick man hämta på lanthandeln, och dasset låg tvärs över gården. En gång när jag gick ut till dasset på natten skrek ett lodjur bortifrån gärdet. Jag sov i min vintersovsäck (-40) i köket och eldade i den lilla köksspisen för värme. Helt vrickat naturligtvis, men jag tror att jag behövde bevisa för mig själv att jag faktiskt kunde leva på det viset. Det var ju inte så värst länge sen alla levde så.

Jag såg premiäravsnittet av SVT’s Drömmen om landet häromdagen. På SVT Play förstås, vi har ingen tv. Däremot har vi rinnande vatten, toa och dusch inomhus numera. Till och med disk- och tvättmaskin, och fetare bredband än de flesta av mina vänner i stan. Familjerna i programmet drömmer om mindre stress, mer tid för familjen, livslust och kreativitet. Det ska bli intressant att se om de finner vad de söker, med tanke på att de verkar ha kastats in i ytterligare ett prestationsrace, fast på landet istället för i stan. Det är som att man måste ha en ursäkt för att flytta ut på landet. Man ska förverkliga sig själv, starta pensionat i herrgårdsmiljö, dreja espressokoppar på Österlen, ha exklusiva yogakurser på en fäbod i Dalarna. Inget fel i det, det behövs fler entreprenörer på landsbygden, men vad är det för fel på att bara vara vanlig? Eller för den delen ovanlig fast på ett otrendigt sätt?

Drömmen om landet är för mig drömmen om att få leva på riktigt. Göra själv och inte bara bli serverad. Finns det ingen pub att gå till på fredag kväll? Starta en då, eller bjud hem grannarna! Finns det ingen Chevre i lanthandeln? Skaffa en get och gör egen! Möjligheterna är oändliga. Det som slog mig när jag bodde i Klarälvdalen var hur olika man kan se på det där med möjligheter. Har man bott där i flera generationer så är det nog lätt att deppa ihop över tomma hus som förfaller, åkrar som växer igen och ungdomar som flyttar därifrån. Många såg bara problem, men det jag såg var möjligheterna! Massor av vackra och billiga hus att välja bland, massor av mark där man kan odla och ha betesdjur och utrymme att skapa en egen verksamhet. Faktum är att det är lätt att bli entreprenör på landsbygden. Näringslivsrådgivarna i glesbygdskommunerna jublar över varje ny företagarwannabe och överöser en med hjälp och uppmuntran. Istället för att trängas och fightas i konkurrensen i storstäderna blir man behandlad som en tillgång. När jag skulle köpa mitt hus pratade jag med fyra olika banker om lån. De tre första var på min hemort bland miljonvillorna utanför Göteborg. De skakade alla på huvudet åt mig, ung, ensamstående student. Det spelade ingen roll att månadskostnaden för huset jag ville ha skulle bli lägre än flera lägenheter jag haft som student. När jag ringde den fjärde banken, en lokal bank i Värmland, fick jag redan i telefonen höra ”jamen det är klart att du ska flytta hit!”.

Livet på landet är kanske inte alltid smultron och solsken, men det är heller inte så svårt som jag försökte göra det till, eller som de stackars familjerna på SVT verkar tro. Det är lätt att flytta till landet och lätt att skaffa sig jobb, och får man problem kan man alltid fråga någon, för på landet är det fortfarande en ära att hjälpa sina grannar. Det enda man behöver göra för att bevisa att man passar in är att säga hej till folk och bjuda på kaffe när någon kommer förbi. Svårare är det inte att förverkliga sina drömmar, och jag är fortfarande övertygad om att om fler vita rikisar flyttar ut till glesbygden och börjar odla sina egna morötter så kan vi rädda världen av bara farten.

Jag fuskar lite som tvåbarnsmor. På själva julafton förra året (dvs för drygt en månad sen) föddes min dotter. En präktig bit framtid på nästan fyra kilo. När sonen föddes för två år sen tänkte jag inte på sånt, framtid alltså, det var jag alltför chockad för. Däremot tänkte jag mycket på döden.

Det hände nåt med mig när jag blev gravid första gången. Jag, som alltid varit så orädd och självständig, var plötsligt överdrivet orolig för att något skulle hända den blivande fadern och vågade knappt vara ensam hemma när det var mörkt. Löjligt! Jag tror att jag för första gången i livet insåg hur mycket jag har att förlora, och hur sårbar man är som människa. Förut tänkte jag att om jag råkar ut för något så tar jag den sorgen när den kommer, och dör jag så har jag inget ont av det ändå så varför oroa sig? Men så plötsligt var livet på dödligt allvar, och jag tänkte ”jag vill inte dö!” minst en gång varje gång jag körde bil.

För tre år sen hade jag bestämt att jag inte skulle skaffa barn. Inte för att jag har en desillusionerad världsåskådning egentligen, jag var bara inte intresserad och tyckte att det var ett val jag hade rätt att göra. Sen blev det som det blev och jag fick tänka om. Jag ångrar inget, och nummer två var helt klart ”meningen”. Nu har jag accepterat att mitt liv, min framtid, ser helt annorlunda ut än jag hade tänkt mig. Mina prioriteringar har också blivit annorlunda, liksom mitt tidsperspektiv. De här ungarna ska ju växa upp och ha en bra värld att leva i. De är ju fullständigt oskyldiga till allt som tidigare generationer ställt till med, precis som alla andra ungar runt om i världen. Det är en hjärtslitande insikt. Självklar kanske, men det är först nu jag riktigt förstår vad det innebär.

Förr trodde jag inte på modersinstinkten. Framför allt inte att jag själv hade nån. Men nånting har hänt. Igår såg jag en dokumentär där det för en sekund syntes ett ihjälskjutet barn på skärmen. Ungefär samma storlek som min son, fast med annan hudfärg. Den bilden har dykt upp i mitt huvud vid ganska många tillfällen sen dess, med en svärm av frågor omkring sig. Hur kan något bli så viktigt att man kan vara beredd att döda någon annans oskyldiga barn för det? Jag skriker inombords varje gång jag hör eller läser om barn som far illa. Det gjorde jag inte förr. Snacka om att vidga sina empatiska perspektiv!

Just idag fick jag veta att en god väns mamma dog häromdagen. Sånt får ju bara inte hända. Folks mammor får inte dö, i alla fall inte förrän de är gamla och trötta på livet, och det var inte den här mamman. Direkt när jag fick beskedet började tårarna rinna och tankarna snurra. Jag tänkte på min vän och hans familj, på mina egna föräldrar och jag tänkte på att kag ju också är en mamma nu. En mamma som inte får dö därför att mina barn behöver mig. Det är ett otäckt stort ansvar.

Då och då föreställer jag mig att någon av mina nära hastigt går bort. Det är som ett lite makabert tankeexperiment, för att liksom försöka förbereda mig på något som inte går att förbereda sig på. Men det är en slags besvärjelse också. Sånt där händer ju alltid när man minst anar det, så om jag tänker på döden så hindrar jag den från att slå till. Det är som att jag kan skydda min familj genom att aldrig vända ryggen mot döden. Om jag tänker att idag skulle min man kunna krocka med en älg, så kommer i alla fall inte just det att hända, inte just idag. Hittills har det ju funkat…

När jag skriver detta ligger min knubbiga dotter och gurglar och småspyr i mitt knä. Det är lite bökigt när jag skriver, men det går. Hon tittar upp på mig med sina mörka, forskande ögon, och när jag tittar tillbaka fyrar hon av smittande, tandlösa leenden. Framtiden ler mot mig trots allt, och framtiden tänker inte på döden.

…som har svårt att få tummen ur ibland. Jag har ju alltid gillat att skriva egentligen. Allt från brev till tvivelaktig poesi. Det har alltid varit mitt bästa sätt att uttrycka mig, särskilt svåra och tunga saker. Jag tänker bäst med pennan i handen. Varför har det då dröjt så länge innan jag kom mig för att börja blogga? Jag tänker inte gräva djupare i det just nu, bara konstatera att idag inte var första gången jag tänkte ”man skulle kanske starta en blogg”.

Jag är väl knappast heller den enda som har skelett i garderoben och dåliga miljösamveten. Jag tänker inte försöka framstå som någon miljöhjälte, men jag vill gärna ge den goda viljan ett ansikte.  Varje dag gör jag något för att förkovra mig i vad man kan göra för miljön, och varje dag ökar glappet mellan kunskap och efterlevnad. Det finns ju till exempel så många käcka bloggar att läsa. Men sen var det det där med den där tummen som sitter så hårt ibland….

Det finns tonvis med modeller (ni vet, rutor och pilar och fina ord som ska tydliggöra hur saker hänger ihop) som visar sambanden mellan kunskap, attityd och beteende. De tidigaste nöjde sig med att sätta pilar mellan just de tre orden. Alltså, först lär man sig nåt, sen tycker man nåt om det, och sen ser man till att leva som man lär. Logiskt och självklart, eller hur? Men tänk efter – det är långt ifrån alltid som vi lever som vi lär, och när vi gör det så är det ofta fler faktorer än bara kunskap och attityd som sätter tummen i rörelse. Sen finns det modeller där man har insett komplexiteten i det hela, och där man snart tappat bort bland återkopplingar, trösklar och nivåer. Egentligen visar de inte mer än att det hela är just komplext. Folk är olika, och de beter sig olika av olika anledningar. Heureka!

Cyniker pekar gärna på den faktor man kan kalla ”egen vinning”, eller något annat på samma tema. Om det bara vore billigare, enklare och bekvämare att vara miljövänlig så skulle alla vara det, och av just de skälen. Nu är jag ingen cyniker, men jag tycker det här är lite intressant. Vi har ganska många beteenden för oss som är skadliga för miljön, men som vi aldrig riktigt valt eller för den delen tänker på. De kanske finns inbyggda i samhället genom lagar eller normer, eller så är det bara en fråga om tillgång och efterfrågan. Då sitter tummen skithårt. Varför måste då ett miljövänligt beteende nödvändigtvis vara grundat på kunskap och ”rätt” attityd? Ibland tycker jag det är oväsentligt om folk vet vad de gör, bara de gör rätt. Mer resurser borde läggas på att göra det lätt att göra rätt, helt enkelt.

Ska vi då bannlysa alla bloggar om hur man lever mer miljövänligt, och sluta satsa skattemedel på miljöinformation? Nej, nej, så menade jag inte. Om vi går tillbaka till det där med ”egen vinning” igen, så vill jag mena att det finns annat än ekonomi, bekvämlighet och lättja att ta i beaktning. Ta det där med mitt dåliga miljösamvete till exempel. För mig blir det en slags drivkraft för beteendeförändring. Jag läser på och högen av kunskap och vetskap om vad jag borde göra växer, tillsammas med högen av dåligt samvete och dåliga ursäkter. Man mår inte bra av sånt, det orsakar stress och spänningar i såväl kropp som själ. Till slut ökar dock pressen till den kritiska nivå där jag känner att ”nä nu jävlar får det vara nog Maria, skärpning!”, och ut flyger tummen med ett ”poff!”. Egen vinning: tillfredsställelse. Tillfredsställelse över att ha gjort något bra, över att ha minskat bördan av dåligt miljösamvete, över att jag åtminstone försöker. Det fiffigaste är att även stadiet då jag bara fyller på mitt dåliga samvete med mer kunskap om vad jag borde göra, också hör till den framåtskridande processen. Alltså blir dagens filosofiska slutsats: tummen upp för dåligt samvete!