Träning gör dig lite gladare! Helt klart! Innan träningen igår var jag lite låg…efter träningen var jag istället ”lite hög.”=)

Att komma 3 minuter för sent till mötesplatsen,för löpning, med klubben var retligt. Att då tänka ”jag hinner nog i fatt” var väl, så här i efterhand, lite väl optimistiskt.

Jag drog på och hoppades att jag snart skulle skymta de längre fram… men icke! De hade för mycket försprång och jag borde ju inte pressa kroppen löparmässigt just för tillfället heller. Med råga på allt hade inte klockan hittat satelliter än heller. Just då kändes allt bara riktigt störigt. Jag insåg att det var bättre att byta taktik och sprang därför en annan väg för att sedan möta de, springandes mot mig istället. Det visade sig vara bättre. Jag mötte upp de och det var såklart riktigt trevligt! Energigivande! Jag hade som sagt, känt mig lite låg innan träningen, men tänk vad lite sociallöpning kan generera i!? Kände mig mycket gladare när jag knappade in portkoden hemma efter drygt 8-9 km!  Löpning är som rena rama lyckopillret ju!! =)

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Annons

Löpning igår och ett spinning-pass idag.

Det känns riktigt bra. Efter en veckas vila så började jag känna mig både seg och sugen på att kicka igång kroppen igen. Viloveckan har varit skön, Jag har njutit av den, eller rättare sagt, jag har valt att njuta. Planen som jag hade för återhämtningsveckan var att träna lugnt om jag hade lust och tid eller om något sug infann sig. Det tog en vecka, exakt. Jag tänker att jag tidigare i mitt liv skulle ha känt mer stress över själva vilan. Jag har för mig att ett avstamp från träningen stressade mig mer förr… Jag ville snabbt komma igång igen. Jag tror att det kanske berodde på att jag var rädd för att förlora något, tappa stinget och kanske rentav formen eller motivationen till att träna? Numera så vet jag att det aldrig skulle inträffa. Min livsstil inkluderar träning, det har etsat sig fast så djupt i mig och det är inget som jag vill vara utan. Nuförtiden njuter jag därför mer över mina val.  Skippar jag träningen någon gång så väljer jag att njuta av det istället för att ångra mig eller få dåligt samvete.  (Nu menar jag inte bara när jag skippar träning efter ett marathonlopp, utan i allmänhet) Samma sak om jag väljer att äta godis ibland, då njuter jag av det. En reflekterande vän till mig beskrev det där så himla bra för mig i somras.  Den vännen menade att om man  har en grund med planering och rutiner så kan man vara flexibel och ibland göra ett val att gå utanför den, men då vet man att man gör det! Det är precis så jag upplever det! Jag ser helheten nu. Jag vet att jag lever väldigt hälsosamt i grunden och jag tycker om att ha någon sorts träningsplan. Just därför så kan jag välja att gå utanför ramarna ibland. I början när genomgår en livsstilsförändring,så kan man behöva vara striktare under en period, just för att bygga upp den där grunden. Den fasen har jag dock passerat för länge sedan. Nu är jag förövrigt sjukt trött. Lite te på det här, chill i soffan och tack och godnatt kanske? Veckan har hur som helst börjat kanon!

Publicerat i Lina Flemström, Okategoriserade | Kommentering avstängd

Jag har ju bara vilat och inte tränat en endaste gång på hela den här första veckan på Livinggreen. Inspirerande va?  Hahah.. skämt o sido.  Att vila efter ett tufft marathonlopp ser jag som en del i träningsplanen. Det kan till och med vara utmanande. Jag menar, det kan kännas stressande för den som är van att träna att ligga på sofflocket en hel vecka. Jag ser dock ett syfte med det. Att ha ett syfte gör att det känns mer motiverande.

Nästa vecka tänker jag dock starta igång igen på riktigt och då hoppas jag att jag har er ”med mig” =)

Just nu så har jag tänkt mycket på hur 2012 blev och har varit rent löparmässigt.

Det som jag känner starkt är att jag det här året har lärt mig mycket om träning, motivation och upplägg.

Jag har fått många nya erfarenheter rent löpmässigt. Nu när tävlingssäsongen lider mot sitt slut analyserar jag både vad som har varit bra men även vad som har varit mindre bra 2012. Jag strävar efter att se till att utvecklas genom att dra lärdom av mina egna erfarenheter. En viktig aspekt och kanske anledningen till att jag kritiskt vågar granska mig själv och mina val gällande löpningen är att jag sällan blir besviken på mig själv. Det är ett viktigt ställningstagande som jag har tagit. Jag kan vara besviken på att känslan inte infann sig eller på att tiden inte blev som jag hade förväntat mig på olika lopp men jag klandrar ALDRIG mig själv.  Jag väljer att vara kompis med mig själv. Även om det inte går som jag väntat mig så klappar jag mig själv alltid på axeln ändå.  Jag tänker att sämre erfarenheter kan leda till något riktigt bra, så länge som jag ser till att lära mig något utav det. På så vis blir man ju en vinnare på olika sätt, hur det än går! Ett smart förhållningssätt tycker jag! =)

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | 2 kommentar

Äsh jag bara kände för att ta en till vilodag!  Den här veckan får bli precis som den blir träningsmässigt. Jag har inga ambitioner om varken det ena eller det andra. Jag tror att det kommer att bli någon sorts träning i helgen, för då och då känner jag faktiskt ett sug.  Jag känner dock inte något sug alls efter att pressa mig själv. ”Mitt mentala” har liksom också lite träningsvärk efter loppet…Jag vill mest bara ”mysa runt” i ett behagligt tempo. Jag saknar lugna långpass allra mest. Gärna med någon kompis. Det som jag gillar med långpass och sällskap är att man verkligen hinner prata samtidigt som man hinner se en hel del på vägen och kan upptäcka nya platser. Jag brukar ha med mig mitt sl-kortet under mina långpass. Det gör att jag kan springa till så många olika platser. Sedan jag började springa långpass så kan jag Stockholm nästan utan och innan. Jag har lärt mig hitta och förstår hur staden hänger ihop på ett sätt som jag inte riktigt hade koll på tidigare. Rätt coolt! Att springa på samma ställe varje gång skulle nog göra mig uttråkad, särskilt eftersom jag springer rätt ofta! :) När jag springer så försöker jag ofta tänka ut nya eventuella rundor och en som inte bangar på att hänga med  är Minna. Jag vet dock inte hur många gånger som det har låtit såhär under rundorna;

”Alltså förlåt Minna jag trodde verkligen att man kunde springa här”

”Oj här var det typ träskmark, men dina löpardojjor var inte så nya vaaaa?” 

”Aha..här är det avspärrat för byggarbete… men det ser väl lugnt ut ändå eller?..vi stör väl ingen om vi bara sneddar över här lite kvickt? …”Minna klagar som sagt inte. Hon är positiv i dessa lägen och det är roligt tycker jag. Näe nu ska jag sova gott folk! Hoppas att ni tränar lite åt mig  också nu när jag sitter med benen uppslängda på soffbordet och latar mig….men jag lovar… jag kommer inte fastna i något soffträsk i evigheter…sakta men säkert kommer det att börja krypa i mig…

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Efter marathonloppet i söndags känner jag att jag måste varva ner lite! Unna mig mer vila än vanligt. Kroppen måste få tid till återhämtning.  Hittills har mina ben mest känts som ostyrbara cementklumpar. Totalt mörbultade där varenda trappa, som jag varit tvungen att använda, har varit som att bestiga mount everest…typ ;-)

Jag kommer sakta att återgå till träningen när kroppen visar grönt. Det finns ingen anledning till att stressa. Om det är något som jag har lärt och övat mig på i samband med löpning så är det just mitt tålamod. Stressar ”man fram saker” så leder det ofta till ”ett steg fram och två bak”. Så är det. Så jag tar det lugnt.  Jag ser framemot att springa igen sedan, det är ju så vackert ute nu med alla höstiga färger! Snart så, ja då hoppar jag i löparkläderna igen! Jag känner även för att börja fundera över framtida utmaningar och lopp. Fast det väntar jag också med ett tag till. Både knopp och kropp måste vila ordentligt nu efter maran. Vila och sedan komma tillbaka…boostad och laddad för framtiden!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Annons
Hej! Jag tänkte dela med mig av helgen Berlin Marathon… det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig ;-)
Att jag skulle återvända till Berlin och springa Berlin marathon 2012 bestämde jag mig för ganska snart efter att jag hade passerat målgången förra året.
Berlin marathon är ett av de största marathonloppen med över 40.000 anmälda löpare!
Det är inte särskilt konstigt! Loppet innehåller inga uppförsbackar alls. Man springer på breda härliga gator och det är ett fantastisk publikstöd, hela vägen och därav en positiv stämning!
Berlin som stad är också värd att besöka!
Jag hade sett framemot detta, SÅ LÄNGE!!! Det var riktigt roligt att vara tillbaka i Berlin!
Nummerlappsuthämtningen var på lördagen och trots att det är ett bra arrangerat lopp så var det vääääldigt mycket köer när vi kom dit…. Köer till ALLT! För att komma in på själva mässan. För att komma vidare in i i hallen. För att ens i överhuvudtaget hämta nummerlappen. KÖ. KÖ. KÖ.
Det tog väldigt lång tid allting. Inspirerad blev man dock av att insupa atmosfären. När jag såg alla förväntansfulla löpare fick jag verkligen en känsla av att det SNART VAR DAGS!!!! Känslan var positiv!! Åh vad jag såg fram emot loppet!
En sak som jag kan känna att jag skulle göra lite annorlunda om ”jag fick göra om” är att inte vara ute i Berlin hela dagen. Jag borde ha gått hem tidigare, slängt mig på soffan och vilat mina ben inför loppet…men tiden gick så fort och jag fick ingen riktigt tid över till att varva ner kvällen och dagen innan.
Så jag var trött i benen på kvällen. Inte för att jag egentligen gått särskilt långt men jag hade stått upp mycket. Men, men ”man lär så länge man lever”.
Jag kom i säng i tid i alla fall. Redan vid vid 22-tiden hade jag borstat tänderna och krypit ner i sängen.
Visst var det svårt att varva ner och somna men när jag väl gjort det så sov jag enda tills klockan ringde klockan 06.00 på söndagsmorgonen. Starten skulle gå klockan 9:00.
Jag åt frukost. Satte på mig nummerlappen osv. Jag var SÅÅÅ taggad. SÅÅÅ glad. SÅÅÅ springsugen!
Mamma, Daniel och Anders var också taggade supportrar och jag var så glad över deras engagemang. Det betyder så mycket i sådana här sammanhang! Vi traskade bort till starten som bara låg 800 meter bort från där vi bodde. Det vara verkligen skönt och avstressande att bo så nära. Jag var på startområdet ca. 40 minuter innan start.Tiden rusade dock iväg.
Plötsligt var det dags att skynda sig bort till startfållan. Den startgrupp som jag hade låg lite längre bort än vad jag hade väntat mig. Därför blev det lite stressigt och jag fick jogga och sicksacka emellan  massa löpare innan jag tillslut kunde slänga mig in i min grupp. Sista minuten räknades ner.
Många löpare runt om mig höll andan. Andra log. Vi alla visste vad som nu väntade.
Jag var lugn. Glad. Förväntansfull. Detta skulle gå bra.
Pang iväg!
Jag gick helt på känsla den första delen av loppet. Försökte att hitta min egen rytm och ett tempo som kändes naturligt. De första fem klockades på 21:54 Vid det här laget kände jag mig positiv. Jag sprang i ett för mig, snabbt tempo, men kände att jag ändå hade kontroll och en stabil andning. Jag tog första energigelen vid 7 km och drack även då ur en liten flaska vatten som jag hade med mig från start. Jag hade gjort upp en plan för vätske- och energiintag innan. Jag hade verkligen gjort allt för att inte slarva med detaljerna. Milen klockades på 43:39. Jag log nöjt för mig själv och tänkte förväntansfullt ”undrar vad det kan bli för tid idag egentligen?”
 Jag tror att det var vid ca. 18 km som det började kännas konstigt i benen. Det kändes som om vänster lår bara stelnade till och var på väg att börja krampa. Jag tryckte på låret med min ena knytnäve medan jag sprang och jag försökte även vika upp shortsen ett tag för att få lite tryck och stöd. ”VAD DET EN ÄR SOM KONSTRAR SÅ BARA MÅSTE DET FÖRSVINNA”, tänkte jag desperat.
Jag passerade halvmaradistansen där jag förövrigt plockade ett nytt personbästa på ”halvmarathon” 01:34:15. Kort därefter stod mamma, Anders och Daniel och hejade och efteråt har jag fått höra att de såg på mig att något inte stod rätt till och det gjorde det inte heller. Jag var dock såklart glad över att se dem.
 Efter halvmaran så hade känslan från låren förflyttat sig till vaderna och det kom som små krampnyp då och då. Jag saktade ner och hoppades innerligt att det skulle gå över. Så fort jag ökade så blev det värre. Det var då, vid typ 23-24 km, som jag på riktigt, för första gången, började oroa mig för att jag kanske inte ens  skulle komma i mål idag. Jag kände mig verkligen ledsen och hade en stor klump i halsen. Jag ville inte ens tänka på hur det skulle kännas om en mil till, vid 33 km, om det kändes så här nu?? Jag gjorde allt!
 Jag drack vatten. Sportdryck. Tog gel efter gel. Fick i mig en mineral-brustablett med vatten. Jag kämpade på alla vis. Jag kunde dock inte ”ta i” för då kände jag att krampen blev värre.
Det var så mentalt jobbigt. Jag var mentalt förberedd och brukar kunna pusha mig själv rätt bra under lopp i vanliga fall, genom att t ex tänka positivt, målfokusera och så vidare. Men där och då så spelade det liksom ingen roll. För det handlade inte om att ”jag tyckte att det var bekvämt att springa lugnare” eller om att ”boosta och pusha fram något”. För det gick inte.
Jag kunde inte påverka situationen med hjälp av mina tankar och känslor. Jag tog mig dock framåt.
Vid drygt 36 km så stod mamma, Anders och Daniel igen. De langade mer vätska, gel och min ipod. Vid det här laget gjorde sig krampkänningen i höger vad sig till känna allt oftare och jag trodde ALDRIG att jag skulle klara mig hela vägen in i mål. Så jag ville meddela dem hur läget var, så att de inte skulle stå vid mål senare och bli oroliga för att jag inte kom. Så jag skrek till Anders ”Jag håller på att få kramp”. Jag såg att han uppfattade situationen.
Samtidigt så kändes det tungt att säga det högt. Mitt tillstånd var liksom som ren fakta vid det här laget. Det hade verkligen gått upp för mig att det som jag kände i benet kunde sluta med att jag aldrig skulle få passera målgången på Berlin marathon 2012. Flera gånger tänkte jag ”när/om jag kommer i mål så ska jag äntligen få gråta” !! Detta var en anspänning utan dess like! Jag fortsatte traggla på. Nu hade jag i alla fall musiken som kunde avleda det hela något
. Vid drygt 40 km så sprang jag under en vattendusch och jag måste då ha spänt mig lite extra. För då hände det. Benet bara vek sig under mig. Vaden var alldeles stenhård och bara krampade.
Jag KUNDE inte fortsätta springa. Jag fick släpa mig in mot kanten.
Tårarna var nära. Jag försökte att ta ett steg framåt men mitt ben bara vek sig igen. ”Nej, nej, nej!!!” tänkte jag förskräckt” Jag såg alla som passerade mig, det var hemskt! Jag masserade och tryckte desperat på benet. Jag tänkte att jag ”nu måste bryta” och att det kändes fruktansvärt bittert. Var det alltså så, att jag inte ens skulle kunna ta mig i mål? Jag hade sett framemot detta så länge och jag skulle hoppa av ?? Här?? NU? VAAAA? Hitta någon sjukvårdare och få någon sorts hjälp? Eller skulle jag gå långsamt in i mål bara för att ”ha gått i mål”? Fanns det någon mening med det? Kanske skulle jag bara acceptera läget och ja… jag vet inte… ?? Tankarna gick på högvarv! ”Nej, nej nej, det här händer bara inte” upprepade jag för mig själv, gång på gång,
 Jag klämde desperat på den spända vadmuskeln och vickade på foten fram och tillbaka.
Då plötsligt passerade en kille mig och skrek ”come on”.. och jag tänkte ”jag gör ett sista försök” Jag kände då att det värsta hade släppt. Jag tittade på klockan och upptäckte samtidigt att det stod att distansen som jag hade sprungit var drygt 41km…inte 40 som jag hade fått för mig. Det kändes som om jag fick en kilometer gratis!! YES!! Den sista kilometern… Ja…fråga mig inte hur…men jag kom i mål.
 JAG HAR ALDRIG VARIT SÅ GLAD ÖVER ATT SE MÅL SOM DÅ!! 3:19:48.
Jag persade, trots omständigheterna med över 2 minuter! Efteråt mötte jag mamma, Anders och Daniel. Jag var nära till gråt! Jag hade ju kämpat så mycket! När man möter sina nära och kära efter ett lopp så vill man jubla och vara glad. Jag tycker samtidigt att det är viktigt att man vågar ge uttryck för andra känslor, som att något känns jobbigt när det ”blåser som värst”! Jag var nedstämd. Upplevelsen bakom mig hade ju varit så tuff!
Jag lät de negativa känslorna komma men valde sedan att gå vidare, ”styra kosan vidare.” Jag vill inte älta, vara missnöjd eller bitter. Det var trist att upplevelsen blev som den blev under loppet. Men allt var inte dåligt och tråkigt! Jag frågade mig själv ganska fort därefter om det fanns något positivt med det här? Finns det något i detta som kan göra att jag utvecklas och växer som löpare eller som människa?
Jag sprang en mara på en bra tid. Det får jag inte glömma. 3:19:48!!!
Känslan under loppet var inte alls bra men tiden blev ju bra ändå och det var ju skönt. Då hade jag ju det att vara nöjd med i alla fall.
OCH…. jag kom i mål! Tänk om jag inte ens gjort det, vilket jag seriöst befarade där ett tag!
Denna erfarenhet var även bra på så vis att jag känner en ökad tilltro till mig själv och min mentala inställning och styrka i samband med och inför framtida lopp. I söndags pressade jag mitt psyke till toppen. Jag vet att ingenting av det som gick fel berodde på mitt psyke. Och det känns skönt att veta det.
Ofta efter lopp så kan man ju känna ett visst tvivel efteråt. Tvivel med frågor som ”hade jag kunnat ta i mer?” eller ”gav jag upp för lätt?” ”lät jag en tillfällig mental svacka ta överhanden”? osv.
Nu finns inga sådana funderingar. Jag gjorde mitt absolut bästa under omständigheterna.
På något vis känns det stärkande att ha utsatts för en riktig prövning för att det ökar min tilltro till mig själv. Har ni hört ordspråket När livet räcker dig en citron – gör lemonad!”
Visst är det lättare sagt än gjort ibland. Men jag hade kunnat ge upp, kastat in handduken. Många hade gjort det. Men jag gjorde det inte. Det i sig ser jag som en egen mental målgång!
Jag hade även en  i övrigt trevlig resa med supersällskapet. Ett nytt halvmarapers. Ett helmarapers. En ny snygg vinterjacka från shoppingcentret i Sony Center och lite till  med mig hem i bagaget.
INTE ILLA ALLS! Eller vad säger ni? =)
Nu ser jag framemot nya utmaningar! Ni hänger väl med!? Har ni några utmaningar på G?
Publicerat i Lina Flemström, Maraton, Okategoriserade | Kommentering avstängd

Hej!

Detta är mitt absolut första inlägg här och jag är väldigt glad att jag blev tillfrågad om att få gästblogga på livinggreen!

Jag heter Lina och bor i Sundbyberg (Stockholm) och är 28 år. En av mina stora passioner i livet är långdistanslöpning. Jag tycker att det är jätteroligt att delta i olika lopp både på hemma plan och på andra ställen. Jag har inte tränat som barn utan fastnade för löpningen ordentligt i slutet på 2008 efter att jag ,väldigt otränad , sprang Sthlm marathon. Jag sprang denna första mara på 4:55 h och nu i söndags sprang jag samma distans på 3:19 h. Det har varit en underbar resa som definitivt inte är slutar här…

Här på Livinggreen kommer jag mestadels att skriva om min träning men även en del om mina tankar kring kost. Jag kan redan nu avslöja att jag gillar att äta så naturligt som möjligt då jag tänker att det är viktigt att få i sig bra råvaror när man tränar mycket.

Ofta få man ju höra; ”men du som tränar så, du kan väl ta en till tårtbit” …men jag tänker tvärtom! ”Vad måste/borde jag få i mig nu när jag har tränat så hårt?”.

Som sagt, jättekul att vara här! Snart kommer det ett blogginlägg om Berlin marathon som jag sprang i söndags!  Min tuffaste mara någonsin (av mina sex sprungna)!  Så kan det gå, man vet aldrig riktigt vad som väntar en, hur rutinerad man än tänker att man är inom något område! ;-)

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentar

Här gör vi plats för spännande bloggar som vill gästspela hos oss för kortare eller längre tid.

Som ny gästbloggare under oktober 2012 hälsar vi nu välkommen träningsbloggaren Lina Flemström!

Publicerat i Om gästbloggen | Kommentering avstängd

Tack ICA! Nu hittar vi MSC-märkta kungsräkor i frysdisken. Räkorna påminner om jätteräkor i smak och textur, och kan användas till alla favoriträtterna som varit bannlysta ett längre tag.

Odlingen av jätteräkor har redan tagit kål på hälften av jordens värdefulla mangroveträsk. Låt oss nu hoppas att detta blir enhjälp till att bevara de mangroveträsk som finns kvar.

Kungsräkan fiskas småskaligt utanför Australiens sydkust, och kvoterna är begränsade.

Jag har själv haft förmånen att prova kungsräkan och den är precis lika bra som jätteräkan, om inte bättre.

Så testa något gott med kungsräkor till helgen!

Kungsräkor pil pil

4 personer

300 g kungsräkor
4 vitlöksklyftor
¾ dl olivolja
½ tsk chiliflakes
1 tsk salt
TILL SERVERING:
surdegsbaguette

Skala räkorna och låt det sista skalet på stjärten sitta kvar som handtag. Skala vitlöksklyftorna och skär dem i ytterst tunna skivor.

 

Hetta upp oljan i en gjutjärnspanna. Lägg i vitlök, chiliflakes och salt. Fräs en kort stund på medelvärme och höj sedan värmen.

 

Lägg i räkorna och stek dem 3 minuter per sida. Räkorna ska bli ljust rosa i färgen. Ta upp räkorna och sila oljan.

 

Lägg räkorna på serveringsassietter och lägg på vitlök och chili från silen. Häll tillbaka oljan i pannan och hetta upp den. Skeda den över räkorna och servera genast.

 

Servera med surdegsbaguette för att suga upp den goda oljan.

 

 

 

Publicerat i hälsosamt, hemlagat, klimat, miljö, resursklokt | Etiketter , , , | Kommentering avstängd

Vi äter för lite fisk. För att få i oss optimala mängder näringsämnen, bl a omega 3-fett,  ska vi äta fisk minst två gånger i veckan, gärna mer. Gör rapporterna om miljögifter i fisk att vi avstår allt för ofta?

 

Ibland kommer det studier och rapporter som varnar oss för att äta olika sorters fisk från svenska vatten. Gravida kvinnor, kvinnor som planerar att bli gravida och ammande mammor varnas för att svenska fiskar kan innehålla olika typer av miljögifter, som kan påverka det centrala nervsystemet och som lagras i kroppen.

 

Sedan 2002 undantas Sverige från EU:s regler om gränsvärden för dioxin i fisk. Alla de fiskar som är berörda är feta fiskar, och dioxin lagras i fettet.

 

Strömming från Östersjön och Bottniska viken

Vildfångad lax och öring från Östersjön, Bottniska viken, Vänern ocn Vättern

Sik från Vänern

Röding från Vättern

 

Fast nu gäller ju det här egentligen bara 5 % av landets befolkning, som bor vid kusten eller vid Vänern och Vättern, och som fiskar mycket.

Vi andra kan fortsätta att äta fisk från listan en gång i veckan. Barn, unga och ammande kvinnor bör inte äta risk-fisk mer än en gång per år.

 

Fast för de flesta av oss gäller faktiskt att vi skulle behöva äta mer fisk. Enligt Livsmedelsvekets rikstäckande undersökning äter sju av tio svenskar för lite fisk.

Vi behöver äta fisk 2-3 gånger i veckan för att få i oss de näringsämnen kroppen behöver. Och vi kan välja välja annan fisk än den som är fångad i Österjön, Väner eller Vättern.

 

Bäst vore förstås om vattnet i Bottniska viken, Vänern och Vättern vore rent och utan gifter. Kanske når vi dit en dag? Tills dess får jag fortsätta att äta lax och vara lycklig om jag har möjlighet att äta Vätternröding en gång om året.

Publicerat i hälsosamt, miljö | Etiketter , , , | Kommentering avstängd